En dag i taget!

- Ni har ju en kort behandling jämfört med många andra.
- Oliver verkar ju må bra.
- Om man skulle önska sej cancer så är det Olivers cancer man skulle önska sej.
- Tänk på alla som har 2½ års behandling framför sej.
- Det är lätt man glömmer bort er när ni har så kort behandling.

Ja, det är många kommentarer man hört från sjukhuspersonalen dom här veckorna. Självklart lider jag med alla som måste gå igenom 2½ år, mitt hjärta blöder för de vars barn får återfall men det vi går igenom gör inte mindre ont för det. Det finns och kommer alltid finnas människor som har det värre, barn som är sjukare men är det inte ok för mej då att vara ledsen och vältra mej i självömkan en stund när barnen har lagt sej och att  tycka att livet "suger fett" just nu. Värst är det att se en näst intill apatisk son som tvingar sig att gå upp på morgonen, som inte vill prata och vars blick är tom och trött. Startsträckan är lång och det är först framåt lunch han får lite ork. Igår var bästa kompisen hos oss det var jätte roligt men sista timmen gick Oliver på ren vilja. Energin sinar snabbt!

Här om kvällen drog Oliver handen genom håret och fick handen full, även om han var förberedd så blev det chockartat. Tårarna kom och vi satt alla tre och höll om varandra...försökte nog inte ens trösta honom, det var nog skönt att få lätta på trycket, inget jag hade sagt skulle ändå hjälpa i denna stund men så kommer lillasyster till undsättning - vår lilla hjältinna med kommentarerna:
- Tänk om pappa skulle tappa allt håret, då skulle den där knölen komma fram och aaaalla skulle se den.....och tänk på D, han har inget hår och han kommer aaaaldrig få tillbaks det.

Idag fick vi klartecken och sista cyton p 4½ timmme är snart slut. Då får vi två veckors vila. Kruxet är väl att de vita blodkropparna är i princip obefintliga i Olivers kropp så han har rullat ut röda mattan för alla bakterier och virus som han normalt skulle stå emot. Vi ska prata med vår läkare i eftermiddag hur vi ska göra med skolan, kanske får han stanna hemma några dagar tills man ser att värdena har vänt uppåt. Vi tar en dag i taget.

Att tänka på:
"Den som inte lever livet nu, lever aldrig - vad gör du?

Frida