Idag, tre veckor efter biopsin i Göteborg, får jag reda på att inget av proverna dom tagit av Olivers tumör går att använda och han måste opereras igen. Förmodligen kommer dom ta bort hela körteln och då kommer det ta ytterligare två till tre veckor att få besked och ytterligare en vecka innan någon behandling sätts igång. Det känns som om någon bara fortsätter sparka och sparka när vi redan ligger ner. Vad är det som händer? Jag kan inte ens förklara hur det känns, jag vill bara skrika. Jag är så besviken och ledsen, ledsen för Oliver som måste gå igenom nästa operation, vara rädd, må dåligt och ha ont. Hur kan man ta flera prover och inget av dem går att använda? Jag får inga svar på mina frågor - jag får bara höra hur man försvarar varandra.
Pappas journal finns på sjukhuset och vår doktor har läst igenom den, jag ska få läsa den också tillsammans med en doktor och det känns bra. Vad vår doktor kunde se så hade pappa och Oliver inte samma sorts hodgkins, jag tror det hade känts bättre om det hade gått att spåra Olivers sjukdom till min pappa men nu känns det bara som om dom båda dragit en varsin stor jävla nitlott.
Frida....
