Änglar finns!

Förra veckan valde jag att inte skriva några inlägg, det var en tung vecka och det känns som om det bara hade blivit ledsamma tankar. Ibland är det bättre att plöja igenom det men jag var nere för räkning och denna gången trodde jag inte att jag skulle resa mej men det kom en skopa kraft denna gången också.

Oliver fick en glad överraskning, det kom ett bidrag från Hannas Minnesfond. Hanna skulle fyllt tio år i år men den fruktansvärda, elaka, grymma sjukdomen släkte hennes låga endast 7 år gammal. Jag har aldrig träffat Hanna eller hennes familj men genom att läsa deras blogg; http://hannagull.wordpress.com har jag fått följa en helt fantastisk familj med otroligt mycket kärlek och en fruktansvärd sorg som ingen familj ska behöva bära.
Oliver fick sitt efterlängtade legoskepp, ett skepp som för andra barn inte kanske betyder något men detta skeppet är speciellt! Kanske är det magiskt..... Tack underbara ni!

Jag kan inte mer än förundras varifrån Oliver får sin styrka, leenden och sin humor. Idag har han varit så glad. Jag ser hur trött han är, blek och sliten men han älskar att gå till skolan, spela fotboll på rasten och vara nära alla sina fina vänner och sin lillasyster.... Denna gången ska vi fan i mej vinna, denna gången ska monstret utplånas en gång för alla!!

Idag planerade barnen vart dom vill åka i sommar, sola, bada, äta och bada....och bada igen..... Men jag är rädd...

Mina tre kärlekar - Jag älskar er - alltid!

Frida

Välkommen hem...

Idag får Oliver komma ut, ut i friska luften, utan den knorrande droppställningen som följeslagare!!

Det har varit en tuff vecka men Oliver verkar ha en gömd depå av krafter, han är så stark trots att tröttheten är maximal, kraftlösheten och illamåendet som sliter i kroppen och kortisonet som ger hemska biverkningar. Jag är så imponerad över honom och alla barn vi träffat i veckan. Igår kom värken tillbaks, det går inte att röra vid honom och han kan inte sitta upp. Tydligen är beror det också på kortisonet.

Oliver har fått besök av sin klassföreståndare som hade med sig en låda med brev från klassen - dom skriver så ärligt och fint. Min kusin med familj var också på besök. Tiden går lite snabbare när man får någon timmes avbrott för en pratstund. Det har även kommit lite post till avdelningen från bästa kompisen, som alltid skriver så att man blir helt tårögd, från lillasyster och från farmor & farfar.

Elin går omkring som en osalig ande och väntar på Oliver, pappa är med Oliver i Göteborg i helgen och snart får dom köra hem.... :)

Välkommen hem...
Mamma

Nedräkning...

Då har både jul och nyår passerat. Julen var mysig och mycket lyckad, mellandagarna var jobbiga med både magnetröntgen och PET kamera. Det var som om vi förträngt sjukdomen under julen så det blev ett chockartat uppvaknande. Nya året firades in med bästa vännerna, god mat och champange. Jag fick det ärofyllda uppdraget att vara raketskötare! :)
Det planerades in en veckas behandling i Göteborg som skulle startats i måndags men söndagens prover visade allt för dåliga startvärden, ny prover igår men fortfarande inte tillräckligt bra så nu är det uppskjutet till på måndag. Lika bra att låta honom hämta sig ordentligt plus att få tillbringa helgen hemma. Förmodligen kommer hela behandlingen förläggas i Göteborg denna gången, det känns jobbigt. Jag vet att jätte många trivs på avdelningen i Götborg men jag kan bara inte göra det, jag vet nog egentligen inte varför, jag får bara ingen bra känsla där.

Enligt vår doktor såg allt bra ut på MR bilderna och det känns ju skönt men.....det gjorde det ju förra gången också. Jag vågar inte slappna av och tro på att bara för det ser bra ut just nu är det lugnt. Vi har hållit på ett helt år nu, det var för ett år sedan allt började med utredning, biopsi och operation. Ibland kan jag inte fatta hur Oliver kan hålla modet uppe,skatta, leka, göra läxor fastän det är jullov, svara på lillasysters alla frågor, spela fotboll och pressa ut dom sista krafterna för sina kompisar. Shit vilken kille vi har! Och vilken super bra lillasyster han har fått! Jag är så stolt över dom att jag inte kan formulera det ens...

Jag har lärt mej mycket på den här resan om mej själv och jag har omvärderat många saker. Man får ett annat perspektiv på saker och personer. Jag har ändrat uppfattning om vad som är viktigt. Det kan låta som en klyscha men det är sant och jag är tacksam över vad som har hänt inuti mej och jag hoppas jag får förbli så här men i en mycket gladare version....

På måndag kör vi.....

Kram FRIDA