Förra onsdagen den 14 september var vi på återbesök när jag upptäcker att Oliver är svullen på halsen, samma sida som förra gången. Snabbare än snabbt fick vi tid på ultraljud och sen på magnetröntgen. Det var första gången jag såg vår doktor bli så ställd och för mej rämnade marken under mina fötter igen. Hur kan det vara möjligt att det kommit tillbaks så snabbt, för två månader sedan syntes det inte ingenting på röntgen och nu är där en knuta som är 4 cm stor. Oliver fick prata med både doktorn och psykologen men vad kan man säga till en kille som är nio år och bara vill leva livet, leka och spela fotboll men som nu får genomgå en ny omgång av cyto och förmodligen strålning.
Det är så svårt att förstå, Oliver var ju frisk för bara några dagar sedan. Ett återfall var så långt borta och nu är det plötsligt vår vardag. Just nu vet jag bara inte var vi ska hämta krafterna i från, jag känner mej alldeles urlakad och luften har gått ur Oliver. Elin är fruktansvärt orolig för sin bror och hon hade just hängt undan sin "clownkostym" men nu har hon tagit på den igen. Elin gör allt för att få Oliver att skratta, ingen kräver eller förväntar det men det är hennes sätt, vi får bara försöka lugna ner det emellanåt och låta Elin vara Elin. Hur kan livet vara så här orättvist när man bara är åtta och nio år?!
Vi har hunnit att göra en ny PET undersökning och i förgår tog man benmärgsprov och en biopsi på körteln uppe i Göteborg. Han var svårväckt efter narkosen, andningen hade varit slö så dom hade inte vågat ge honom morfin. När han vaknar har han ont, ryggen värker och det svider och stramar på halsen. Jag trodde inte vi kunde åka hem men denna killen kan bita ihop mer än någon annan, det var nog den längsta resan han gjort men han fick krypa ner i sin egen säng på kvällen.
Å vad jag önskar att jag kunde göra detta för dej, bära hela din börda så du slapp gå igenom det igen min älskade son.
Mamma <3
