Jag uppskattar att man är rak och ärlig det säger jag alltid och jag försöker vara det själv men - var går gränsen mellan rak och okänslig?
Det är många som har hört av sig nu när Oliver blivit sjuk, telefonen går varm varje kväll. Mina nära vänner är väldigt måna om mej och det känns helt fantasiskt vilket stöd jag har från er! Vi pratar om allt, det jobbiga och det roliga. Och så finns det de som inte står mej så nära som också visar att dom bryr sej ända tills frågan kommer - Vilka chanser har han? Hur ser progosen ut? - Första och andra gången jag fick frågan svarade jag nog bara utan att tänka men nu när jag hör frågan om och om igen börjar jag blir riktigt jä**a arg och framförallt ledsen. Tänker ni det minsta lilla på vad dessa två frågor gör med min hjärna? Just nu, i dagsläget med vad vi vet om Olivers sjukdom är prognosen mycket god. Men det är cancer vi har att göra med och även om jag känner mej jätte positiv så har jag stor respekt för sjukdomen. Hur hade ni reagerat om jag hade svarat att chanserna är jätte dåliga, att prognosen är urusel? För det finns faktiskt fortfarande barn vars föräldrar får höra att chanserna inte är bra.
Jag svarar gärna på alla frågor, jag är inte rädd för att prata om cancern men jag pratar gärna om annat också....och snälla, ställ inte frågan igen om hur goda Olivers chanser är.
På onsdag blir det en heldag på Östra sjukhuset och Sahlgrenska i Göteborg.
Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar