I onsdags drog Oliver handen genom håret och fick den full av strån, så det är dags igen. Jag frågade om han var ledsen....och till svar fick jag -Nä, jag har ju varit med om det en gång innan.... Men nog var han ledsen, eller kanske mest arg. Vi satt vid köksbordet och han fick ut sin besvikelse genom att tycka illa om de flesta och det mesta. Det gör så ont i mej, är man nio år ska man inte behöva ha upplevt hur det är att tappa håret på grund av den här skit-sjukdomen två gånger.
Igår bakade jag och Elin lussekatter, kanske inte så vackra men med mycket kärlek.....där emot så lyckas jag med min förvirrade hjärna glömma en plåt i ugnen. Ja ja, det är bara att acceptera, funkar det inte i knoppen så gör det inte.
Idag hade värdena vänt, helt otroligt. Alla är förvånade och det är tvärt emot vad doktorerna sagt. Vi skulle varken slippa undan infektioner eller transfusioner trodde dom. Jag är så glad att han mår så bra som han gör men samtidigt skrämmer det mej att vi ska få ett nacksving som vi inte är förberedda på igen. Men vi får väl bara ta dag för dag och vara glada så länge han babblar hål i huvudet på oss om hur många mål och hur han gjort dom på middagsrasten.
Våra underbara vänner spelade en låt för mej en lördag när vi hade en av våra kvällar när vi dricker vin och pratar om livet (och kanske mindre seriösa saker än så) som har kommit att betyda enormt mycket för mej - lyssna och tänk på att mena det du säger för annars är det betydelselöst.
http://youtu.be/nQY4dIxY1H4
Klassiker: Alla barnen åkte vattenskidor utom Bo, han var tvungen att ro.....
Kram Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar