Välkommen hem...

Idag får Oliver komma ut, ut i friska luften, utan den knorrande droppställningen som följeslagare!!

Det har varit en tuff vecka men Oliver verkar ha en gömd depå av krafter, han är så stark trots att tröttheten är maximal, kraftlösheten och illamåendet som sliter i kroppen och kortisonet som ger hemska biverkningar. Jag är så imponerad över honom och alla barn vi träffat i veckan. Igår kom värken tillbaks, det går inte att röra vid honom och han kan inte sitta upp. Tydligen är beror det också på kortisonet.

Oliver har fått besök av sin klassföreståndare som hade med sig en låda med brev från klassen - dom skriver så ärligt och fint. Min kusin med familj var också på besök. Tiden går lite snabbare när man får någon timmes avbrott för en pratstund. Det har även kommit lite post till avdelningen från bästa kompisen, som alltid skriver så att man blir helt tårögd, från lillasyster och från farmor & farfar.

Elin går omkring som en osalig ande och väntar på Oliver, pappa är med Oliver i Göteborg i helgen och snart får dom köra hem.... :)

Välkommen hem...
Mamma